Fan. Jag lyckas inte hitta lusten till saker jag tyckte om innan.

Jag jobbar frilans som webbutvecklare och lyckas inte göra klart saker i tid. Inte för att jag inte kan, men därför jag inte har någon lust.
Även den här bloggen är lidande av samma brist på lust. Jag älskade att blogga, även om det kommit perioder då det blivit mindre av den varan. Men på sistone har det varit en hemsk torka.

Jag har försökt att ta det lugnt, göra lite annat, för att sedan komma tillbaka i stor stil. Men jag lyckas inte få tillbaka den där lusten att genomföra saker.

Jag föddes 1985. Jag var tio år 1995. År 2000 blev jag 15 år.
Det var inte så länge sedan. Eller hur? Det känns åtminstone inte som att det var så länge sedan.
Min hjärna är kvar i samma tankebanor nu som då. Där har tiden stått stilla.

År 2005 blev jag 20 år. Samma år fick jag för mig att starta den här bloggen.
Trots att jag lämnande tonåren bakom mig, kände jag mig som en tonåring inombords. Därmed blev namnet ”SwedishTeen”. För alltid tonåring, i både hjärna och alter ego.

För några dagar sedan träffade jag på en gammal barndomskamrat när jag var i affären.
Han är ett år yngre än mig. Alltid genomsnäll och rolig. Lite blyg och var lite utstött när vi gick i skolan, precis som jag själv var.
Vi var aldrig bästa vänner, men de gånger vi umgicks hade vi roligt och jag kan inte komma ihåg något negativt med honom.
Jag kommer ihåg honom när vi träffades senast. Tror att det var år 2004.
Lite mullig, med fjunig överläpp, krulligt hår och fantastiska bruna ögon. Nästan alltid iklädd mysbrallor och huvtröja. Han var alltid så mysvänlig. Och i mina ögon, riktigt söt.

Nu träffade jag honom igen, åtta år senare. Lika trevlig som innan, men rejält tunnhårig och avsmalnad. Han såg mycket äldre ut än sist.

Jag såg nog annorlunda ut i hans ögon också.
Jag har istället lagt på mig en del kilo. Från att ha varit ett spinkigt rangel som alltid fått negativa kommentarer för att jag varit för smal, är jag numera grövre och hälften stolt/hälften förfärad ägare till en kulmage, modell mindre.
Utöver detta börjar jag få gråa strån i håret och i ansiktet har jag nästan mörka ringar under ögonen, trots en god nattsömn.

Men hur kan åtta år göra så mycket? Det är inte så lång tid. Ett år går snabbt. I de allra flesta fall går det alldeles för snabbt.

Kanske spelar håret ett spratt som gör att min barndomskamrat plötsligt ser så mycket äldre ut.
Antagligen är det väl jag som har skönhetsideal som gör att jag förknippar tunnhårighet med gubbighet.

Jag har för den delen inget problem med gubbighet, om det inte gäller ”unga gubbar”.
Skitknäppt, jag vet. Men en härlig gubbe är, i mina ögon, en äldre herre med gårnat hår, lite för många kilon och en jäkla massa livserfarenhet.
Jag antar att gubbar i nära ålder med mig själv får mig att bli skraj. För jag vill ju inte själv vara en gubbe.

Var leder allt detta åldergrubbel?
En sak har jag fått klart för mig: jag gillar inte att åldras.
Jo, jag gillar att åldras i det hänseendet att man blir klokare allteftersom, men jag gillar inte att kroppen åldras.