Kära dagbok,
jag hatar verkligen macho-attityd.
Precis som de flesta andra har jag sett och kommit nära macho-attityden när jag gick i skolan. Då fanns det ”tuffa killar” som alltid skulle visa upp hur macho de var. De var coola. Gjorde förbjudna saker. Störde och retades.
Jag har väl försökt och hänga på ibland. Försökt att själv vara cool, fast jag aldrig riktigt lyckats. Det gör ont att skada andra människor, ens om det bara är via ord. Jag vet, för jag har själv blivit utsatt för det.
Så här långt i efterhand kan jag nog vara stolt över mitt misslyckande. Jag var aldrig en sådan där ”cool snubbe”. Mina tafatta försök ledde mig ingen vart och förhoppningsvis blev min personlighet mer ”jag”.
Jag har varit vän med flera personer som känt sig utstötta från andra grupper. Förhoppningsvis har jag hjälpt dem att ta sig vidare genom att visa nyfikenhet för deras tankar och intressen.
Visst försökte jag och fortsätter att försöka spela självsäker ibland, precis som alla andra människor. Men i själva verket är jag lika osäker som alla andra.
För jag är säker på att alla människor känner sig osäkra, hur macho de än försöker att framställa sig själva. Även de tuffa, macho-personerna.
Det där med macho-attityd är nog något som vi människor har inbyggt i oss. Framförallt vi av det manliga könet.
Vi ska visa oss stora och starka. Att vi rår på de andra hanarna för att imponera på honorna.
I många fall funkar det nog också. Det finns många honor som faller för den starke hanen.
Attityden finns där också som självförsvar. Den kan användas för att klara sig ur situationer som annars kunde utvecklas till det negativa om man istället skulle visat svaghet.
Men frågan är om macho-attityden verkligen bidrar med något? Är världen en bättre plats tack vare den? Jag skulle snarare tro tvärtom.
Macho-attityden är en fasad som är i vägen för de riktiga personerna. ”Coolheten” sitter ivägen för de riktiga intresserna och de riktiga personligheterna.
Att våga stå för sina intressen, oavsett vad andra tycker, skapar en bättre plats för alla. För i själva verket blir man inte svagare av att avstå från macho-fasaden. Nä, man blir starkare!
Kramar!
Nej, macho-attityden hjälper ingenting. Mycket för att den handlar om att hävda sig på bekostnad av andra. Jag har sett gott om macho-killar i såväl skolan som i verkliga livet, och det handlar alltid om samma sak – att framställa sig själv som mer ”manlig” och att spänna upp fjäderplymen så hårt det går.
Egentligen tror jag att de killar som försöker vara macho är väldigt osäkra både i sig själv och sin mansroll, och därför försöker simulera nåt slags ideal snarare än att vara ärliga med sig själv. Rätt trist.
Jag är lite ambivalent inför macho-idealet. Å ena sidan håller jag med dig om det du skriver om alla coola snubbar som skadar andra. Det är inget bra alls. Å andra sidan har jag svårt för att vara mjuk hela tiden. Jag gillar att vara stark och hård. Det känns bra helt enkelt. Så länge man inte låter sin macho-attityd gå ut över andra så tror jag nog det är ok att vara lite grottmansaktigt manlig emellanåt.
Jag har alltid tänkt att de som är mest macho också är de som är mest osäkra. Att de är så osäkra på sin egen manlighet att de måste ta till de allra manligaste attributen för att visa upp den.
Manlighet för mig är något väldigt mångfacetterat, men det bygger på en grundtrygghet. En trygghet i att vara man, och inte behöva påfågla sig och visa upp sig.
Att påfågla sig och hålla på tycker jag inte är det minsta lockande heller. Å andra sidan är ju inte macho en fråga om svart eller vitt. Det finns väl gråtoner där precis som med det mesta annat. En viss soft-machoism tycker jag man kan tillåta sig själv ibland. Dvs, inte brösta sig och söka bekräftelse för sin manlighet men inte heller infoga sig i någon sorts modern metrosexuellt ideal heller. Att vandra den gyllene medelvägen helt enkelt. ;)
Jag håller med om det. Jag uppskattar män som är män och har manliga attribut. Samtidigt ser jag ingen som helst konflikt mellan att vara manlig och att till exempel vara en hängiven pappa eller att på ett helt självklart sätt dela hushållssysslor. En del människor verkar ha uppfattningen att en ”riktig man” inte kan göra sådant, då blir han avmaskuliniserad. Jag tycker att manlighet är något betydligt mer djupgående än det. Samma sak med kvinnlighet.
Då verkar vi vara väldigt överens för jag tycker inte manlighet har det minsta med vilka hushållssysslor man utför, eller hur hängiven man är som förälder. Vad jag är ute efter är nog kanske den sexuella manligheten. Att vara lite dominant och bufflig. Kanske knuffas och vara hårdhänt. Hålla fast händer osv. Det innebär inte att jag ogillar kvinnligt initiativ i sängen. Tvärtom. Men jag vill inte behöva tolka in någon sorts chauvinism i det förra beteendet. Jag tycker om att bestämma saker. Det ser jag som manligt i någon utsträckning. Helst ska min bestämmanderätt bygga på en outtalad överenskommelse. I botten måste det finnas en grundläggande respekt för varandra. Annars blir allt tokigt. Hänger du med, eller pladdrar jag osammanhängande nu igen? :D
Att vara macho handlar om att vara ”tuff”, men att vara tuff är inte särskilt tufft – jag får bara känslan av att dessa män är osäkra och inte vågar annat än att sträva efter den där kliché-bilden av manligheten.
För mig blir det alltså tvärtom tufft och ”manligt” att våga inte vara manlig. Att vara känslig, meterosexuell, kunna erkänna att han har fel och att någon annan (jag exempelvis trots att jag är kvinna) vet mer om en specifik sak och inte då bli ointresserad per automatik, vara givande istället för tagande, lyssna istället för att prata, vara följsam istället för bestämmande och auktoritär. Vara mer komplex men samtidigt mer ärlig helt enkelt. Det är styrka, då blir jag impad
Det är ju i princip så där som jag tänker mig den goda manligheten. Men samtidigt förknippar jag metrosexualitet med ett ganska stort mått av utseendefixering, och för mig är det inte särskilt viktigt att en man bryr sig om sitt utseende. Hel och ren räcker ganska långt för mig. Plockade ögonbryn och brunkräm känns bara noooo, och det kanske är en felaktig koppling för mig men det är det jag tänker på när jag tänker metrosexuell. På något sätt tycker jag att det är manligt att inte låta sig påverkas av utseendetrender. Kanske för att det på något sätt blir raka motsatsen till kvinnligt.
Män som inte lyssnar och som blir uttråkade och ointresserade då en kvinna pratar är extremt osexigt.
Metrosexualitet tycker jag får en man att framstå som allt för ängslig. Ängslighet tycker jag definitivt inte är ett manligt drag. Åtminstone inte ett positivt. Jag tycker Peaches har en poäng i det där med att det kan räcka med att vara hel och ren, men det behöver ju samtidigt inte betyda att man struntar i hur man ser ut. Kläderna gör mannen sägs det ju, och snygga kläder borde således göra en snygg man. ;)
Att inte lyssna på folk tycker jag bara är ett allmänt ohyfsat beteende. Om man uteslutande inte lyssnar på just kvinnor är man ohyfsad mot kvinnor. Ohyfs är väl inte särskilt sexigt överlag tänker jag mig.
Ändå är det förvånansvärt många män som är ohyfsade på just det sättet! Ibland känner man att det inte är någon idé att öppna käften alls, för ingen kommer att lyssna på vad man säger.
Ängslighet är nog inget positivt drag hos någon, vare sig det är kvinna eller man, men på något sätt ändå mer accepterat hos kvinnor. Kanske till och med en traditionellt kvinnlig egenskap, den ängsliga lilla kvinnan som den stora, starka mannen tar hand om.
Jag har funderat väldigt mycket på vad jag uppfattar som manligt vs. kvinnligt, men då jag försöker ringa in det kommer jag för det mesta till slut bara till goda och dåliga egenskaper som går att applicera på båda könen, som gör goda och dåliga människor. Manlighet är något så grundläggande och samtidigt så osynligt att jag inte kan sätta fingret på det.
Manligt och kvinnligt är rätt svårt att sätta fingret på. Det håller jag definitivt med om. I slutänden är det kanske egentligen bara statistiska sanningar man kan komma med om man vill beskriva vad manlighet/kvinnlighet ÄR istället för vad det BÖR vara. Jag är medveten om att min egen syn på manlighet hämtar inspiration från vad andra skulle kalla föråldrade ideal. Det är säkert sant, men det jag vill komma fram till är aldrig att könsroller bör bevaras som de varit och är utan snarare att jag uppskattar könsroller i sig. Att man definierar vissa egenskaper som typiskt manliga, och andra som typiskt kvinnliga. Att det sen kommer finnas de som överskrider gränserna för vad som är vad är inget problem för mig. Inte heller för dem om folk bara kan låta bli att hata det som är annorlunda. För det behövs väl utbildning, och därmed har jag fullständigt lämnat ämnet känns det som. :D