Hjärtat säger ett. Hjärnan säger något annat. Verkligheten stämmer inte med varken eller.
Det är så mycket jag vill göra, men inte kan. Så mycket jag kan göra men inte gör.
Jag vill vara som alla andra men samtidigt vara alldeles speciell.
Det är saker jag vill förändra utan att de förändras. Jag vill älska och bli älskad.

Jag har bloggat i snart sex år och skriver ändå inlägg som skulle kunna vara skrivna av en fjortis.
Nej förresten. Det tar jag tillbaka. Jag är säker på att det finns många fjortisar som skriver bättre än vad jag gör. Men, det har inte med saken att göra.
Det enda som är säkert är att det är storm inuti i mig och den bedarrar inte.

Såhär här är det, eller hur?
Det finns ingen som är 100% hetero eller 100% gay. Det finns massa nyanser av de färger som gör att våra sinnen börjar snurra, surra och brumma.

Jag svängde omkring i ämnet för bara en liten tid sedan. Det här med ”dagsformen”.
Ibland är det kukar, män, killar som är i hjärtat och ibland är det kvinnokroppar, tjejer och fitta som kittlar sinnet.
Och såklart är det strunt samma vad man är eller inte är. Det får mig dock inte att sluta fundera på det hela.

Men samtidigt som det kan vara begränsande med etiketter, kan det ibland vara skönt att falla tillbaka på en.

”Officiellt” är jag heterosexuell för de flesta som känner mig. Vilket egentligen är lite dumt, med tanke på att heterosexuell är nog det minsta jag är.
Kanske hade varit bäst att ”komma ut”, som det brukar heta. Samtidigt som min ”straighta rökridå” existerar så antar jag att det finns många som redan misstänker både det ena och det andra.

Samtidigt vill jag väl inte göra någon ”big deal” av det och att ”komma ut” förändrar nog ingenting. Eller så förändrar det allt.
Vill jag ha det som det är eller vill jag förändra saker och ting?
Jag vet faktiskt inte.

Jag vet att det är många som förespråkar att man ”kommer ut”, för att man annars försöker vara någon annan och gömma sin rätta identitet. Och jag håller nog med, samtidigt som jag hittills har varit för feg att ta tag i saken.

Det är nog min sämsta egenskap som människa. Jag är feg. Inte bara försiktig och eftertänksam utan riktigt feg.
Jag är rädd att mitt förhållande till familj och vänner på något sätt skulle förändras, samtidigt som jag hoppas att en sådan förändring skulle bli till det bättre.
Jag är inte omgiven av religiösa trångsynta idioter utan jag tror att de flesta av de jag känner skulle acceptera läget och köra på som vanligt.

Mitt surrande i det här inlägget är självfallet inget unikt. Många människor i världen har haft samma tankar och varit i samma situation.
Det enda som är unikt är att det handlar om mig denna gång.

Som ni säkert förstår kommer jag att återkomma till det här ämnet i senare inlägg.

Jag är inte någon särskilt ”lyckad” person.
Min ”karriär” har stagnerat och ibland känns det som man har fastnat mitt i livet och inte lyckas ta sig någon vart.
Det finns flera saker som jag borde ta itu med, som jag borde utföra omedelbums, men som jag skjuter på framtiden och hoppas ska lösa sig ändå.

Det är för övrigt ett synsätt som jag haft hela livet, att: ”det löser sig”.
Trots att saker går helt åt skogen så löser det sig nog ändå. Alltid på något sätt.
Det blir inte som man tänkt sig, men man får ta situationen som den kommer och anpassa sig.

Vissa personer ser mig kanske som lat. Och det kan jag väl hålla med om.
Det finns som sagt saker jag borde ta itu med, men latheten tar överhand och leder mig på andra spår.
Det finns många andra som får slita mycket mer här i livet för att hålla sig ovanför ytan.
I jämförelse med de har jag det ganska bra, även om jag sitter fast.

Jag antar att de flesta människor har olika drömmar och mål som de strävar efter, men att några är bättre på att jaga dessa mål, mer ivriga att nå dem och villiga att ta stora risker för att uppnå dem.
En sådan person är inte jag. Jag utsätter mig för så få risker som möjligt.

Jag är helt enkelt en ganska tråkig person.

Jag är inte säker i min sexualitet. Eller rättare sagt: jag är säker på att jag är osäker?

Ibland undrar jag om jag ens är bisexuell. De enda tankarna som väcker lustar är män, män och åter igen män.
Jag får då för mig att jag är en bög som inte har accepterat att han är bög, utan som bara går omkring och tror att han är bisexuell.

Men så plötsligt så kommer en annan period där mitt sinne slår om och jag får upp ögonen för andra saker.
Tankarna börjar fyllas med härliga höfter, bröst, kurvor och fittor till den milda grad att det nästan svämmar över. En våg av hetero-tankar som nästan förvånar mig själv.
En sådan period är jag inne i just nu sedan någon vecka tillbaka.

Upplever någon av er samma sexuella svängningar? Och om så är fallet, hur är era sexuella preferenser vid de olika perioderna?

Med tanke på att april är kvinnomånad här på bloggen tänker jag ta upp det laddade ämnet abort.
Eller egentligen är det inte så himla laddat. Inte här i Sverige, tack och lov. För rätten till fri abort är en av sakerna som jag är väldigt glad över att vi i Sverige har och har haft sedan ett bra tag tillbaka.

Abort kan vara ett svårt beslut, eller ett jättelätt. Det beror på person och situation.
Framför allt är det bra att möjligheten finns så att kvinnor själva kan bestämma vad de vill och inte vill göra med sin kropp.

Kritiken mot abort förstår jag mig inte på. Oftast handlar det om religiösa förevändningar och med tanke på att sådana anledningar inte går att förstå sig på i andra frågor heller, blir även dessa förevändningar oförståeliga.
Även organisationer utan religiösa anknytningar existerar.

Jag tänker inte ge mig djupare in i ”debatten” om aborter mer än att jag tycker den svenska lagstiftningen är föredömlig och att ingen ska peta på den utan låta de kvinnliga rättigheterna bestå även framöver.
Abortmotståndarna säger sig alltid försvara ”rätten till livet” samtidigt som de försöker begränsa andra personers sätt att leva hur de vill.