Jag har märkt av en skillnad i hur jag använder min dator och framförallt min Internetuppkoppling, i förhållande till hur jag använder den idag.
Och jag vet när förändringen började inledas.
Det var närmare bestämt när jag skaffade en fast uppkoppling till Internet, d.v.s. ”bredband”.

När jag använde mig av ett uppringt modem för att komma ut på Internet (efter att först lyssna på de här underbara lätena), surfade jag nästan alltid max en timme per dag.
Om jag minns rätt kostade detta ungefär 6 kronor för den här 60 minuterna, i en hastighet som inte alls var trevlig att ta sig fram i.
Stora bilder tog en evighet att ladda fram och om man fick för sig att ladda ner en låt som MP3-fil tog det nästan hela timmen.
Det handlade på så vis om ca 6 kr/dag, vilket i runda slängar blev 180 kr/månad. Inte superdyrt, men i jämförelse hur en vanlig Internetuppkoppling beter sig idag känns det närapå svindyrt.

En bild hämtad från mitt porrsrfande runt år 1999

Mitt porrsurfande var också annorlunda. Videomaterial kunde laddas från exempelvis KaZaa, men kvaliteten var urusel, längden på klippen var högst 30 sekunder och i några fall lyckades man få tag på klipp med högst tvivelaktigt innehåll.
Därmed blev det väl mest porrbilder som laddades hem för ”senare användning”. Bl.a. från sidor såsom free6.com och Ampland.

Det jag vill komma fram till är att när jag använde mig av uppringt Internet var användningen väldigt begränsad. Både i utbudet (längre videoklipp gick ju inte för sig) och i utnyttjande av tid (surfa länge = dyra kostander).
Innan jag ens började surfa la jag därför ofta i förväg upp en plan för vilka saker som skulle kollas upp, laddas ned och sökas fram.
När jag var klar kopplade jag ner och det skulle mycket till för att köra igång uppkopplingen igen (det fanns ju en uppkopplingsavgift så jag ville ju inte hålla på och koppla ner och upp hela tiden).
Denna begränsade användning ledde till ganska effektiv Internet-surfning, som i sin tur ledde till mer skaparlust och bättre möjligheter att koncentrera sig på en uppgift.

Numera har jag en hyfsad bredbandsuppkoppling som självklart är uppkopplad 24 timmar om dygnet till en liten router som ger Internetåtkomst till både min stationära dator och min laptop.
Utöver detta har jag en mobil (visserligen gammal), med 3G uppkoppling mot Internet som jag lätt kan använda för att Googla, kolla Facebook eller läsa nyheter.
Bland fördelarna med att kunna vara så här uppkopplad, kan nämnas att jag alltid kan kolla upp saker och göra mig tillgänglig (när jag vill) på fler plattformar än bara telefon/sms.
Den stora nackdelen är att jag har svårt att sluta.

Ibland undrar jag om jag har någon form av Internet-missbruk.
Jag har tidigare nämnt på bloggen om att jag har svårt att ta mig tid till saker som egentligen borde/måste utföras.
Jag kan sitta och rulla igenom sida efter sida på Reddit och på så vis kolla på roliga bilder, läsa intressanta artiklar, kolla på videoklipp och annat. Allt som oftast leder det in mig på ett sidospår där jag tittar på dokumentärer på YouTube eller gamla komediserier.
När dokumentären, komediserien, det intressanta som jag bara ”måste” kolla upp, äntligen är slut, vad händer då tror ni? Jo, självklart återgår jag till Reddit för att börja om alltihopa på nytt.
En annan sak kan vara att gå in på Facebook flera gånger per dag för att läsa andras inlägg. Jag är ganska sparsmakad med att publicera egna inlägg, men att läsa andras gör jag i en smått obehaglig utsträckning.
Ibland känner man sig nästan som någon sorts spionorganisation. För tillgången till privat information finns det ju ingen brist på. Den skriver ju alla ut på Facebook…

Jag har vid några tidigare tillfällen märkt av mitt överbruk av Reddit, Facebook och nyhetssidor. Min åtgärd brukar vara att gå och in och blockera sidorna i min egen bredbandsrouter. D.v.s. om jag försöker surfa mot aftonbladet.se möts jag av en felsida som säger att sidan inte kan nås.
Denna åtgärd har jag just nu utfört. Och jag tror ni märker av det, med tanke på längden på det här blogginlägget.

Fan. Jag lyckas inte hitta lusten till saker jag tyckte om innan.

Jag jobbar frilans som webbutvecklare och lyckas inte göra klart saker i tid. Inte för att jag inte kan, men därför jag inte har någon lust.
Även den här bloggen är lidande av samma brist på lust. Jag älskade att blogga, även om det kommit perioder då det blivit mindre av den varan. Men på sistone har det varit en hemsk torka.

Jag har försökt att ta det lugnt, göra lite annat, för att sedan komma tillbaka i stor stil. Men jag lyckas inte få tillbaka den där lusten att genomföra saker.

Jag föddes 1985. Jag var tio år 1995. År 2000 blev jag 15 år.
Det var inte så länge sedan. Eller hur? Det känns åtminstone inte som att det var så länge sedan.
Min hjärna är kvar i samma tankebanor nu som då. Där har tiden stått stilla.

År 2005 blev jag 20 år. Samma år fick jag för mig att starta den här bloggen.
Trots att jag lämnande tonåren bakom mig, kände jag mig som en tonåring inombords. Därmed blev namnet ”SwedishTeen”. För alltid tonåring, i både hjärna och alter ego.

För några dagar sedan träffade jag på en gammal barndomskamrat när jag var i affären.
Han är ett år yngre än mig. Alltid genomsnäll och rolig. Lite blyg och var lite utstött när vi gick i skolan, precis som jag själv var.
Vi var aldrig bästa vänner, men de gånger vi umgicks hade vi roligt och jag kan inte komma ihåg något negativt med honom.
Jag kommer ihåg honom när vi träffades senast. Tror att det var år 2004.
Lite mullig, med fjunig överläpp, krulligt hår och fantastiska bruna ögon. Nästan alltid iklädd mysbrallor och huvtröja. Han var alltid så mysvänlig. Och i mina ögon, riktigt söt.

Nu träffade jag honom igen, åtta år senare. Lika trevlig som innan, men rejält tunnhårig och avsmalnad. Han såg mycket äldre ut än sist.

Jag såg nog annorlunda ut i hans ögon också.
Jag har istället lagt på mig en del kilo. Från att ha varit ett spinkigt rangel som alltid fått negativa kommentarer för att jag varit för smal, är jag numera grövre och hälften stolt/hälften förfärad ägare till en kulmage, modell mindre.
Utöver detta börjar jag få gråa strån i håret och i ansiktet har jag nästan mörka ringar under ögonen, trots en god nattsömn.

Men hur kan åtta år göra så mycket? Det är inte så lång tid. Ett år går snabbt. I de allra flesta fall går det alldeles för snabbt.

Kanske spelar håret ett spratt som gör att min barndomskamrat plötsligt ser så mycket äldre ut.
Antagligen är det väl jag som har skönhetsideal som gör att jag förknippar tunnhårighet med gubbighet.

Jag har för den delen inget problem med gubbighet, om det inte gäller ”unga gubbar”.
Skitknäppt, jag vet. Men en härlig gubbe är, i mina ögon, en äldre herre med gårnat hår, lite för många kilon och en jäkla massa livserfarenhet.
Jag antar att gubbar i nära ålder med mig själv får mig att bli skraj. För jag vill ju inte själv vara en gubbe.

Var leder allt detta åldergrubbel?
En sak har jag fått klart för mig: jag gillar inte att åldras.
Jo, jag gillar att åldras i det hänseendet att man blir klokare allteftersom, men jag gillar inte att kroppen åldras.

Hjärtat säger ett. Hjärnan säger något annat. Verkligheten stämmer inte med varken eller.
Det är så mycket jag vill göra, men inte kan. Så mycket jag kan göra men inte gör.
Jag vill vara som alla andra men samtidigt vara alldeles speciell.
Det är saker jag vill förändra utan att de förändras. Jag vill älska och bli älskad.

Jag har bloggat i snart sex år och skriver ändå inlägg som skulle kunna vara skrivna av en fjortis.
Nej förresten. Det tar jag tillbaka. Jag är säker på att det finns många fjortisar som skriver bättre än vad jag gör. Men, det har inte med saken att göra.
Det enda som är säkert är att det är storm inuti i mig och den bedarrar inte.

Såhär här är det, eller hur?
Det finns ingen som är 100% hetero eller 100% gay. Det finns massa nyanser av de färger som gör att våra sinnen börjar snurra, surra och brumma.

Jag svängde omkring i ämnet för bara en liten tid sedan. Det här med ”dagsformen”.
Ibland är det kukar, män, killar som är i hjärtat och ibland är det kvinnokroppar, tjejer och fitta som kittlar sinnet.
Och såklart är det strunt samma vad man är eller inte är. Det får mig dock inte att sluta fundera på det hela.

Men samtidigt som det kan vara begränsande med etiketter, kan det ibland vara skönt att falla tillbaka på en.

”Officiellt” är jag heterosexuell för de flesta som känner mig. Vilket egentligen är lite dumt, med tanke på att heterosexuell är nog det minsta jag är.
Kanske hade varit bäst att ”komma ut”, som det brukar heta. Samtidigt som min ”straighta rökridå” existerar så antar jag att det finns många som redan misstänker både det ena och det andra.

Samtidigt vill jag väl inte göra någon ”big deal” av det och att ”komma ut” förändrar nog ingenting. Eller så förändrar det allt.
Vill jag ha det som det är eller vill jag förändra saker och ting?
Jag vet faktiskt inte.

Jag vet att det är många som förespråkar att man ”kommer ut”, för att man annars försöker vara någon annan och gömma sin rätta identitet. Och jag håller nog med, samtidigt som jag hittills har varit för feg att ta tag i saken.

Det är nog min sämsta egenskap som människa. Jag är feg. Inte bara försiktig och eftertänksam utan riktigt feg.
Jag är rädd att mitt förhållande till familj och vänner på något sätt skulle förändras, samtidigt som jag hoppas att en sådan förändring skulle bli till det bättre.
Jag är inte omgiven av religiösa trångsynta idioter utan jag tror att de flesta av de jag känner skulle acceptera läget och köra på som vanligt.

Mitt surrande i det här inlägget är självfallet inget unikt. Många människor i världen har haft samma tankar och varit i samma situation.
Det enda som är unikt är att det handlar om mig denna gång.

Som ni säkert förstår kommer jag att återkomma till det här ämnet i senare inlägg.